Den nordiska urhu nden ?
Kynologer hävdar att de nordiska spetsarnas urprung kommer från de förhistoriska finsk-ugriska jägarfolken som bebodde hela den subpolära barrskogsregionen, taigan, från Skandinavien till Sibirien. Hur det nu än förhåller sig med den saken så är det samerna som har levt längst i levnadsförhållanden nära naturen av de nordiska folken. De är också Nordens äldsta folk. Detta och den lapska vallhundens varglika exteriör, vilket ingen annan nordisk ras har, gör att den med största sannolikhet ligger närmast den hundtyp som har kallats för Nordisk urhund. Aveln av lapsk vallhund har heller aldrig varit inriktad på att förändra, utan på att bevara en ursprunglig renvallare i kynologiskt och renvallningsmässigt avseende.

Den lapska vallhunden är direkt sprungen ur samernas lantrasbestånd av renhundar. Denna typ av hund har alltid funnits i Nordens och Kola-halvöns renskötselsområden. Redan på 1890-talet fanns det "Lappländska vallhundar" omnämda i den begynnande finska hundlitteraturen. Ett mer påtagligt intresse för den ursprungliga renvallaren vaknade ändå inte förrän först på 1930-talet, men tyvärr satte 2:a världskriget ett tillfälligt stopp i utvecklingen.

Under 50- och 60-talen anordnade Finska Kennelklubben tillsammans med Paliskuntain yhdistys (renskötarnas förbund), mönstringar, utställningar, informationstillfällen m m för att få en kynologiskt bevarad och standardiserad ursprunglig hundras därur man kunde vänta sig bra renvallare. Cirka 80 % av renhundarna i finska Lappland undersöktes, men även hundar i Norge och Sverige. Intresset kom helt naturligt att riktas på den typ av hundar som var mest allmänt/ursprungligen förekommande, önskvärda och använda av renskötarna.

Efter 15 års arbete bestämde man slutligen rasstandarden på lantbruksutställningen i Ivalo 1966. FCI godkände rasen 1967. Rasen blev då räddad åt eftervärlden under namnet Lapinporokoira / Lapsk vallhund. De första uppfödarna var Paliskuntain Yhdistys som hade en egen "renhundsstation" samt olika renskötare. Än idag inregistrerar man hundar från renskötseln till lapska vallhundar.

Rasen blev alltså standardiserad av Finlands renskötare, först nu är den på "comeback" hos renskötare i Sverige och Norge. Detta är de svenska uppfödarnas förtjänst, de vill gärna se att hundarna används i renvallningen så som i andra bruksändamål. Renskötseln ställer extrema krav, krav som ingen annan känd ras klarar lika bra som den lapska vallhunden. På grund av rasens okändhet känner inte de nutida norska och svenska renskötarna till rasen i någon större mån, även om det i vissa kretsar talas om den fina "finska renvallarhunden".

Gamla samer som ser hundarna brukar dock ofta säga att

"den ser ut som de gjorde förr i tiden, då fanns de överallt".

Användningsområd e

Kort efter att Finska kennelklubben 1966 lagt standardbeskrivningen stod det helt klart att rasen var ämnad som brukshundsras: "Såsom lapsk vallhund godkännes endast de hundar, vilka till sin härstammning kan hänföras till i renvallarreviret kända brukshundar eller om hunden erhållit arbetsintyg över renvallning och påtagligt härstammar från nämnda brukshundsstam" samt vidare "dessutom har fullmäktige beslutat att en lapsk vallhund efter den 1.1.1972 kan tävla i segrarklass endast om den har ett arbetsintyg över renvallning eller pris på sällskapshundarnas lydnadsprov".

Dessa krav visade sig efterhand ogenomförbara eftersom rasen antalsmässigt var alltför liten. Detta visar i alla fall vad man ansåg om rasens potential. Renskötarna ansåg ofta valpregistrering som en onödig utgift och hundägarna i mellersta och södra Finland var få och hundarna hölls mest som gårdshundar. Snöskoterns intåg i renskötseln gav också en negativ inverkan på hundanvändningen. Den lapska vallhundens framtid ligger inte längre endast inom renskötseln. Först nu verkar rasen ha förankrat sig så pass starkt i södra Finland att man har insett dess utmärkta bruksegenskaper.

För något år sedan fick rasen "tjänstehundsrättigheter" (palveluskoiraoikeudet) d v s rätt att deltaga i de traditionella brukshundsrasernas lydnadstävlingar. I Finland skiljer man på lydnadstävlingar mellan tjä
nste- och sällskapshundsraser. Trots sin fåtalighet har rasen visat klar tjänstehunds-duglighet i finska mentalprov, lydnad, sök, bevaknings- och räddningshundsträning t o m blindskolan provar nu lapsk vallhund. I agility går rasen bra och givetvis även till får- och boskapsvallning. Många f d schäferägare verkar ha gått över till lapsk vallhund. Rasens fulla "tjänstehundsduglighet" ses bäst i renskötseln där den visar upp sina överlägsna egenskaper i värdens tuffaste hundyrke, renvallningen.

Många lapska vallhundar av idag används inom renskötseln, så t ex även Juoksa Diskantti, Världsvinnaren i 1998 års Världsutställning i Helsingfors. Hunden vann även det årets renvallartävling anordnad av Porokoirakerho. Denna hund fick också äran av att pryda omslaget till Finska Kennelklubbens tidning om världsutställningen

Renvallning id ag
Förr i tiden vallades ren e ndast med två hjälpredskap, skidor och hund. Idag går renvallningen förenklat till så att renskötare driver en renhjord på hundra- eller tusentalet individer framför sig åt det håll de önskar. Beroende på terräng och årstid mm sker detta med hjälp av olika transportmedel som häst, snöskoter, helikopter, fyrhjuls- eller vanlig motorcykel och ofta med hjälp av hund/hundar .
Renvallningen ställer extrema krav på hundarna och räknas som världens hårdaste hundyrke. Renarna är många, stora, snabba och halvvilda. Till detta skall även hundarna kunna åka med på bilflak, snöskotrar, motorcyklar och i helikoptrar. Årstid, terräng och renvallningens intensitet ställer höga krav på hundens mentalitet (mod, hörsamhet, förutseende, lydnad osv) och exteriör (typ, päls, trampdynor, vikt o s v).

Förr när det inte fanns motorfordon kunde hundarna få springa upp till tio mil om dagen (även i snö), så mycket behöver de oftast inte springa idag
eftersom de sitter med på fordonen ibland. Lapsk vallhund är läraktig, d v s lättlärd, lugn, vänlig, energisk och arbetsvillig.

Den är lugn på så sätt att den har lätt för att koppla av, energisk på så sätt att den även har lätt för att aktiveras. Denna egenskap är en förutsättning under de intensiva renskötselperioderna där en rensamling/drivning kan pågå flera dagar i sträck med endast mindre pauser. Skulle hunden inte inneha ovan angivna egenskaper skulle den antingen inte orka eller så
"brinna ut".


Vallar med skall
Hundarna vallar med skallgivning och måste även kunna vara absolut tysta när så krävs; t ex kan flera dagars reninsamling spolieras om det skälls vid fel tidpunkt och plats. En renhund arbetar förhållandevis självständigt (förutseende) över större ytor men springer inte bort om man går ensam med den i skogen eftersom den är lyhörd och har ett medfött intresse av att arbeta tillsammans med ledaren. Av förklarliga skäl får de ej heller ha för stor jaktinstinkt eftersom det då inte skulle bli något av renvallningen. Såväl renskötare som andra hundägare anser sina hundar som "kloka", de lär sig mycket själva.

I Finland anordnar renhundsklubben (Porokoirakerho) anlagstest och vallningstävling på renar vid påsk varje år för renskötare och andra intresserade. En gång vann en stadshund, som aldrig hade sett renar, tävlingen. Detta förvånade renskötarna men förklaringen är nog att den hade vallningsinstinkterna och en väldigt bra kontakt med ägaren d v s lydnad. 

Egenskaper och mentalitet
Den lapska vallhundens egenskaper kan direkt härledas ur dess urgamla uppgift att valla ren. Centralt i dess mentalitet är intresset för att arbeta tillsammans med ägaren. Den är signalsäker, uppmärksam och förutseende, håller sig nära och springer inte bort. Lapsk vallhund har vallningsinstinkt, men inte en överdriven sådan. Den vallar inte ständigt allt och alla. Den arbetar, vallar, endast när den ska. Annars är den lugn till sin läggning. Detta gör den väl lämpad som vanlig familjehund.

Rasen har utpräglad flockkänsla och bör därför tas med i så många aktiviteter som möjligt för att må bra. Detta i kombination med dess goda s
pår- och luktsinne och ringa viltintresse har gjort den populär hos många brukshundsintresserade. Som hos andra raser med mycket "motor" behöver man ett bestämt handlag i uppväxtåren för att få en lydig och harmonisk hund. Hanhundarna brukar vara mer självständiga och tuffare till temperamentet. De kräver då lite mer arbete än tikarna som oftast är mer följsamma och underdåniga. En sådan hund har också oftast mer vaktinstinkt och ger i den mån, beroende på vad man vill ha den till, valuta för nedlagd träningstid.

Grund för all lydnadsträning är att man har hundens uppmärksamhet. Detta får man oftast gratis men förstärks starkare om man, särskilt det första året, har den med överallt i det vardagliga livet. Viktigt är att man talar till hunden och att man låter den få gemensamma, och egna, trevliga som otrevliga erfarenheter. På så sätt får man sedan en självsäker följeslagare.
Som familjehund är den vänlig, läraktig och lekfull, livlig och lugn när så önskas
.


Relevant exteriör och exteriörbedömning
Det kan här vara lämpligt med en beskrivning av de viktigaste aspekterna vid exteriör domarbedömning. Orsaken är att domarbedömningarna hittills varit av högst varierande art. Grunderna för bedömningsaspekter i rasens exteriör och mentalitet härrör givetvis till den Lapska vallhundens bakgrund och syfte. Utförligare exakt information ges i Svenska Lapphundklubbens domarkompendium (den från år 2000) för lapsk vallhund.

Sy f t e

FKK:s syfte med rasen var att den i kynologisk mening skulle vara så ursprunglig som möjligt, att exteriören skulle vara den bästa tänkbara för en renvallande ras samt att man ur samtliga kullar kunde vänta sig bra renvallare. Det ursprungliga syftet gäller fortfarande då det ideologiskt sett ÄR rasen, den Lapska vallhundens exteriör och mentalitet är sprungna ur dess syfte som re nvallare .

 

 

Helh etsintryck

Då man första gången skådar en lapsk vallhund ska man få intrycket av e n polar vallhundsspets.

Får man inte det är någonting felaktigt, antingen i hundens exteriör eller uppträdande .

 

T y p

Hundarna måste vara av rektangulär typ då den lapska vallhunden ska klara att röra sig, trava, minst 10 mil om dagen i snötäckt terräng.

Om någon hund inte skulle ha denna typ är den otypisk och bör då få 0 i prisbedömning.

P ä l s
Då den lapska vallhunden är världens nordligaste vallhundsras, en polar renvallare,

måste pälsen vara av sådan kvalitet att den klarar de arktiska väderleksförhållandena som råder.

Täckhåren är inte korta utan medellånga eller långa,

de får heller inte vara mjuka/tunna, utan de ska vara hårda/tjockare för att inte snö ska kunna fastna i dem. Täckhåren ska vara raka och strittande.

Pälsen ska vara tjock dvs hunden ska ha tillräckligt med underull.

Hundarna ska också ha rejäl behåring mellan trampdynorna ,

i öronen, under buken och på insidan av benen.

En undermålig päls, för kort, för mjuk eller med avsaknad av underull är klart prisnedsättande.

Om hunden i utställningsögonblicket skulle vara "avpälsad" bör den alltså inte få högre utmärkelser eftersom domaren omöjligtvis kan veta den rätta pälskvalitén
rg
Färgen hos en bra renhund ska vara mörk då den syns bättre. Därför ska de lapska vallhundarna vara svarta, grå eller bruna. Detta med eller utan tan-tecken. Skulle någon hund ha vita tecken på andra ställen än vad som är beskrivet i standarden bör de vara prisnedsättande endast om de stör helhetsintrycket. Övervägande vita eller tigrerade Benstomme/bål

Hunden måste vara kraftig, men för den skull inte tung. Skillnaden mellan kraftig/tung finner man i tanken att hundarna ska orka springa upp till 10 mil om dagen, även i snö. Benstommen ska vara kraftig och benen tillräckligt vinklade. Idealhunden ska också vara muskulös (OBS! I mycket en miljöpåverkan genom träning). Den lapska vallhundens höjd och idealvikt, mellan 15-25 kg, gör att hunden tjänar på att vara aningen lågställd då detta ger den bättre framkomlighet i snön. Av denna orsak ska också tassarna vara breda. Bålen ska vara tillräckligt djup och lång för att blodet ska garanteras tillräcklig syresättning under en längre tid (effektiva lungor). Som domare bör man tänka i termer av väderlek, uthållighet och kraft. Tunga eller lätta omusklade "eleganta" hundar är inte idealiska.

Sva ns:
En rak svans är viktig för en vallhund då den är dess balansorgan vid tvära vändningar och kast. Svenska och norska domare brukar ofta förväxla vallhundsspetsen lapsk vallhund med nordliga jakthundsspetsars exteriör…kanske är förklaringen den att i den gamla svenskspråkiga standarden fanns ett översättningsfel rörandes just svansen. Dock står det att "svansen ska bäras hängande i vila"…men översättningsfelet är "I rörelse bärs den löst ringlad men den får inte höjas över ryggen" . Det sistnämnda är FEL.

Svansen ska aldrig vara ringlad. Den får också bäras över ryggen (i en lös båge) men inte så att den rör ryggen. Av detta förstås att svansen inte heller får ligga på ryggen eller länden. Vid bedömning ska man ändå inte stirra för mycket på svansen då den är en "detalj" som går att avla i önskad riktning. Felaktiga svansar bör vara prisnedsättande men inte utslagsgivande (hunden bedöms ju för sitt helhetsintryck). hundar tilldelas 0 i pris.

Röre lser :
Den lapska vallhunden är en utpräglad travare som ska orka med "världens tuffaste hundyrke". Därför är rörelser och olika benvinklar mm av yttersta betydelse. Detta gäller särskilt nu då renskötseln är motoriserad, takten har blivit högre än vad den var innan. Travet skall visa att hunden kan fungera i hårt uthålligt arbete som renvallare. Rörelserna skall vara effektiva. Såväl fram- som bakvinklar måste vara tillräckligt stora för att ge hunden ett enkelt upprätthållande (outtröttligt) trav. När hunden springer måste den effektiva rörelsebanan gå i ett spår. Bakifrån sett måste bakbenen forma en rak linje mellan lår och trampdyna. Om hundens markrörelser går i samma spår, som de ska, benämns detta av en del som trånghet. Detta är i alla fall rätt rörelseform och inget fel. Men om rörelserna är trånga vid hasen är detta fel. Man skall vara uppmärksam på att korta, bundna och styltiga rörelser inte är bra eftersom dessa påverkar hundens arbetsförmåga negativt . Från sidan sett ska rörelserna vara marktäc kande

Tempe rament :

En polar vallhund är lugn till sin läggning då den som "arbetslös" inte vill förbruka energi i onödan. De individuella läggningarna varierar alltifrån mer självständiga hundar (oftast hanar) till lite mjukare hundar (oftast tikar). Båda dessa två "uppträdanden" borgar för bra renhundar som är tillräckligt självständig i sitt arbete och med en bra kontakt/förighet till sin förare. Skulle hunden bete sig överenergiskt eller nervöst i utställningsringen ska man vara på sin vakt som domare. Dessa beteenden, samt aggressivitet och ständigt skällande, är icke önskvärda. Nervösa och aggressiva hundar ska som annars tilldelas 0 i pris. Dock ska man vara uppmärksam på att inte förväxla mjukhet/underdånighet med nervositet. Skälliga hundar ska man förhålla sig till med viss reservation och ge dem prisnedsättande bedömning. Ständigt skällande hundar är otypiska och bör tilldelas 0 i pris. Orsaken till detta är att man inte kan ha skäl liga hundar i renskötseln, de ska endast skälla då det behövs (på kommando). Skäller de jämt och ständigt försvåras renvallningen avsevärt, skäller en hund vid fel tidpunkt och plats kan så även flera dagars insamlingsarbete spolieras. Temperamentet ska alltid beskrivas vid en bedömning, för Lapsk vallhund är det önskvärt att skällighet medtas i temperamentsdefinitionen.
De domarbedömningar som innehar ovan nämnda focuseringar kommer bäst att uppfylla utställningarnas syfte som avelsverktyg för den lapska vallhunden

Hälsa

Man behöver egentligen inte "se upp med" några sjukdomar inom lapsk vallhund. Rasen är troligtvis en av de sundaste. Vi har en väldigt låg sjukdomsstatistik i samtliga nordiska länder. Totalt har ca 300 hundar ögonlysts i de nordiska länderna, endast enstaka fall av PRA och katarakt har påträffats. Det samma gäller för höft- och armbågsundersökningar.

Vardag sliv :
Den lapska vallhundens ursprungliga och, enligt rasstandarden, nuvarande uppgift är att valla renar. Men från att ha varit en utpräglad renvallare har den lapska vallhunden nu även börjat att bli ansedd som en mycket bra familje- och brukshund.
Den lapska vallhunden är inte en jakthundsspets utan en vallhundsspets med i stort samma för- och nackdelar som andra vallande brukshundsraser. Den är inte skällig. Man måste inte vara renägare för att ha en lapsk vallhund utan den går även bra att ha som en vanlig familjehund. Som kedjad gårdshund är rasen inte att rekommendera. Rasen lämpar sig bäst för den som vill ha ett aktivt liv tillsammans med sin hund.

Lapsk vallhund är en ras i första hand för dem som vill ha ett aktivt inte alltför stillasittande liv med sin hund. Rasen är en s k arbetande ras. Lapsk vallhund har idealmått och -vikt för framkomlighet, utrymmeskrav och bruk. Det är en anspråkslös och väldigt sund ras. Den tål nordisk väderlek året runt och tar sig fram över i stort sett all terräng och miljö.

Vad gäller vardagsmotion kräver en lapsk vallhund generellt minst 2-3 timmar om dagen och den ställer upp på all form av motion. För att hundarna skall må bra bör de få regelbunden fysisk och psykisk aktivering. Olika individer kräver olika mycket. Man skall också tänka på åldersfaktorn - unga hundar är mer krävande än äldre.

Lapsk vallhund klarar sig bra ensam hemma några timmar om dagen, men som med alla andra raser skall den successivt tränas för det. Rasen kan passa i en livlig barnfamilj, men som alltid annars, endast om familjemedlemmarna är "hundkloka", det vill säga förstår sig på hundspråk låter hunden sova när den är trött och så vidare.

Den lapska vallhunden kräver ingen omfattande pälsvård. Observera dock att pälsen fäller mycket under de fällningsperioder som inträffar 2 gg/år. En lapsk vallhund går vid husses/mattes sida i 12-16 år. Skaffar man hund så skaffar man sig samtidigt en långvarig hobby.




Skiven av Ilari Karlsson , Rasrepresentant & Avelsråd / Svenska Lapphundklubben ( ilari@telia.com )
Texten hämtad från www.raika.se

Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS